Förintelsen Turkiet helst vill glömma

Efter massakrerna på armenier 1915 användes ordet “folkmord” första
gången på svenska. Men turkiska myndigheter förnekar än i dag att
något folkmord ägt rum.

DAGENS NYHETER
ESSAN DEN 9 MARS 2005

I år är det 90 år sedan folkmordet på armenier ägde rum. Mitt under
första världskriget organiserades vad de osmanska myndigheterna i
nuvarande Turkiet betecknade som en tillfällig förvisning av misstänkt
förrädiska icke-muslimska folkgrupper. Den urartade i allmän massaker
på kristna, oberoende av samfundstillhörighet.

I december 2004 beslutade EU att inleda förhandlingar med Turkiet om
medlemskap. Frankrike och Nederländerna krävde då att folkmordsfrågan
skulle tas upp i förhandlingarna. Bakgrunden är att Turkiet har under
alla år förnekat att det rört sig om ett folkmord. Generationer av
turkiska diplomater har lagt tid och energi på att ifrågasätta och
bemöta försök att seriöst diskutera händelserna. Det turkiska
historiska sällskapets president, Yusuf Halacoglu, har manat turkiska
historiker till ett än mer aggressivt bemötande av forskning om
folkmordet. Bara några dagar efter EU:s beslut upprepade han att inga
historiker har “hittat ett enda dokument eller någon källa som
omnämner folkmord”.

Sanningen är att bevisen för handlingarna är oändliga – men orden som
då användes var “utrotning”, “förintelse” och “brott mot
mänskligheten”, ordet folkmord uppfanns något senare.

Nyheterna om massakrerna publicerades omgående i världspressen och var
en ständig del av nyhetsflödet från mars 1915. Detta till skillnad mot
det nazistiska folkmordet under andra världskriget, då tyskarna under
lång tid kunde hemlighålla de värsta illdåden. I Turkiet fanns många
tyska militärer, diplomater och biståndsarbetare liksom amerikanska
missionärer och sjukvårdspersonal, för att inte tala om påvens
representanter.

Flyktingar av flera nationaliteter lyckades fly till ryska eller
brittiska områden och gav hårresande vittnesmål om ovanlig
brutalitet. Till att börja med handlade det om massakrer på armenier,
assyrier och kaldéer under den turkiska ockupationen av den
västiranska provinsen kring staden Urmia i början av 1915 och om
belägringen av civila armenier i staden Van i april 1915. Dessa
aktioner utfördes av osmanska soldater tillsammans med en del kurdiska
frivilliga förband.

Världsopinionen påverkades till den grad att England, Frankrike och
Ryssland gjorde ett gemensamt uttalande som publicerades den 24 maj
1915.

De förklarade att redan det som dittills kommit till omvärldens
kännedom kunde klassas som brott mot mänskligheten och civilisationen
och att “hela regeringen så väl som dess inblandade agenter skulle
hållas personligen ansvariga för dessa massakrer” och ställas inför
rätta.

Under sommaren 1915 strömmade ännu fler uppgifter ut till omvärlden,
samtidigt som överfallen mot kristna spred sig systematiskt över hela
östra Turkiet. Ett dåd som väckte osedvanliga reaktioner var mordet på
den armeniska, katolska ärkebiskopen i Mardin, Ignatius Maloyan, 11
juni 1915.

Han mördades samtidigt med flera hundra andra armenier, syrianer och
kaldéer efter att ha tvingats marschera i kedjor genom stadens
gator. För några år sedan helgonförklarades Maloyan av påven.

En del osmanska ämbetsmän protesterade mot dödandet av oskyldiga och
lojala undersåtar, men de högsta befattningshavarna flyttades till
andra poster medan oppositionella lägre tjänstemän omkom under
märkliga omständigheter. Efter första världskrigets slut ställdes
flera högre tjänstemän och politiker inför rätta av de allierade,
anklagade för att ha beordrat massakrerna eller deltagit i
dem. Somliga hann få sina straff och rättegångsprotokollen
publicerades då i turkiska tidningar. Den forne guvernören av
provinsen Diyarbakir, Reshid Bey, en ovanligt blodbesudlad person,
begick självmord efter att rättegången påbörjats. Flera hundra höga
ungturkpolitiker, regeringstjänstemän, polismästare och arméofficerare
arresterades och hölls länge i förvar i ett fångläger på Malta i
väntan på kommande rättegångar. Men i samband med en fredsuppgörelse
mellan de allierade och den nya republiken Turkiet frigavs de helt.

Rättegångarna som förberetts kom aldrig igång. Turkiet var angeläget
om att få dessa krigsförbrytare utlämnade, och de allierade gick med
på det för att etablera goda relationer med Kemal Atatürk, republikens
president.

Historisk forskning om folkmordet har hindrats av att den inte kunnat
använda källorna i de turkiska arkiven. Men det finns annat
material. En hel del framgår av rapporter från tyska, österrikiska och
amerikanska diplomater. Under och direkt efter kriget publicerades en
mängd vittnesbörd och sammanställningar av utländska missionärer,
lärare, läkare och sjuksköterskor som befann sig i området när
massakrerna ägde rum.

Svenskan Alma Johansson arbetade sedan många år i Mush vid ett tyskt
hem för föräldralösa armeniska barn. Hon lämnade uppgifter om hur alla
barnen begärts överlämnade till en hög officer och hur de sedan dödats
i en byggnad utanför staden. Hon lämnade vittnesmål till tyska och
amerikanska diplomater som publicerade uppgifterna, och gav sedan ut
sin berättelse på svenska.

Redan under kriget beställde det brittiska parlamentet en
sammanställning av dokument om massakrerna. Uppdraget utfördes av två
välkända historiker, Lord Bryce och Arnold Toynbee. De hämtade
materialet huvudsakligen från rapporter och brev skrivna av
amerikanska och brittiska missionärer. Efter att Hjalmar Branting läst
denna dokumentsamling använde han ordet “folkmord” i ett massmöte i
Stockholm 1917 till förmån för de kristna flyktingarna – veterligen
den första gången termen använts i svenska språket.

Även tyskarna publicerade en omfattande dokumentsamling. Den kände
orientalisten Johannes Lepsius, ledare för det tyska armeniska
förbundet, fick uppdraget att sammanställa diplomatiska källor om hur
Tyskland reagerade på massakrerna och fördrivningen av kristna. Det
uppenbara syftet var att i framtiden kunna hävda att turkarna ensamma
stod för brotten, och att tyskarna förgäves försökt stoppa, begränsa
eller mildra turkarnas operationer. En del av materialet har justerats
för att ta bort sådant som skulle ha visat tysk inblandning.

Dokumenten visar dock att den tyska regeringen visste att kampanjen
leddes av den ungturkiska regeringen, att anklagelserna om att de
kristna började ett väpnat uppror var överdribna, och att massakrerna
inte bara gällde armenier utan även syrianer, assyrier, kaldéer såväl
som katolska och protestantiska konvertiter.

Under senare år har en del av de vittnesmål som publicerades i samband
med kriget utgivits på nytt i svensk översättning. Dessa böcker är
främst sådana som behandlar situationen för syrianer assyrier och
kaldéer eftersom så många av dem numera lever i Sverige. Joseph Nacim
var en kaldéisk präst från Urfa. Hans bok är delvis en självbiografisk
berättelse om hur han flydde från massakrerna, bland annat ger den
unika inblickar i mordet på den kaldéiske ärkebiskopen av Siirt, Addai
Sher, som också var en berömd vetenskapsman, välkänd i dåtidens
Europa. Ärkebiskopen hade gömts av kurdiska vänner, men gömstället
upptäcktes och både han och hans beskyddare avrättades. Yonan Shahbaz,
en assyrisk-amerikansk baptistmissionär verksam bland assyrier i en
ort utanför Urmia i nordvästra Iran, vittnar om hur militären
tillsammans med kurder attackerade byar och städer och om hur främst
assyriska kristna flydde till de amerikanska och franska
missionsstationerna i staden Urmia. Turkisk militär gick in i den
franska missionen och grep präster och ledande assyrier som sedan
torterades och avrättades.

Till de märkligaste dokumenten från 1915 hör olika krönikor skrivna av
präster. Tre franska dominikanmunkar sattes i husarrest i ett katolskt
kloster i staden Mardin. Två av dem skrev långa och detaljerade
redogörelser över händelserna. Viktigast är den av Jacques Rhétoré,
känd expert i semitiska språk och som tillämpade sin vetenskapliga
exakthet i försök att beräkna befolkningsförluster. Syriansk-ortodoxa
överlevande har sammanställt muntliga historier om de olika drabbade
byarna. Tillsammans ger dessa verk en heltäckande bild av vad som
hände i varje stad och större by med kristen befolkning i provinsen
Diyarbakir, Turkiets Killing fields.

De kristna befolkningsförluster som anges av personer på platsen var
höga. Diyarbakirs provinsguvernör Reshid Bey uppgav för regeringen att
120.000 kristna hade deporterats från provinsen fram till september
1915. Rhétoré anger de totala kristna förlusterna fram till slutet av
1916 för provinsen Diyarbakir provins till 144.000, medan en brittisk
utredare 1919 uppgav att befolkningsförlusten uppgick till 157.000.

Men om allt detta vet dagens turkiska medborgare i stort sett inget,
inte ens de fåtaliga kvarvarande kristna har tillgång till
fakta. Händelserna omnämns inte i skolböckerna och de turkiska
yrkeshistorikerna har prioriterat andra forskningsuppgifter. På sin
höjd vet vanliga turkar i de berörda områdena att armenier, syrier,
assyrier eller kaldéer bott där tidigare, men säger ofta att de inte
vet varför de kristna lämnade orten. De som har velat sätta sig in i
de kristnas situation hänvisas framförallt till det officiella
Turkiska historiska sällskapet, som inrättades av Atatürk. Sällskapet
bidrar till mörkläggningen och ifrågasättande av folkmordet med två
huvudargument. Det första går ut på att bagatellisera det som hände.
Sällskapets president påstår att endast 23.000 armenier dog under
kriget, och att den siffran bleknar i jämförelsen med den vida större
skadan på flera miljoner turkiska döda som föll offer för angrepp där
kristna deltog som frivilliga. Det andra argumentet går ut på att de
kristna själva, utan minsta anledning, skulle ha organiserat ett
väpnat uppror mot den osmanska staten och ha konspirerat med
fiendemakten. Följaktligen borde de behandlas som landsförrädare.

Inom Turkiet reses nu krav om att inrätta en kommission som skall
undersöka folkmordet. En kommission är en god tanke – bara det inte
blir i det turkiska historiska sällskapets regi. En internationell och
oberoende kommission har större förutsättningar att kunna föra en
seriös diskussion om vad som erbjuds i de turkiska arkiven. Först då
kan moderna turkar få en mindre ensidig

By David Gaunt [email protected], historiker vid Sodertorns hogskota
;a=388480

PRESS RELEASE
“YERKIR”, UNION OF NON-GOVERNMENTAL ORGANIZATIONS
FOR REPATRIATION AND SETTLEMENT
47 Bagramyan ave., ap. 10/A, Yerevan, Armenia
Contact: Robert Tatoyan,
Tel. +(374 1) 26 28 75
E-mail: [email protected]
Web:

YERKIR UNION OF NON-GOVERNMENTAL ORGANIZATIONS FOR REPATRIATION AND
SETTLEMENT REPORTS ON ITS ACTIVITIES OF CALENDAR YEAR 2004

Yerevan, Armenia. – During calendar year 2004, Yerkir Union has
completed numerous construction and development projects in the
border communities of Armenia, that is the Republics of Armenia
and Mountainous Karabagh. The projects included new homes, medical
centers, schools, kindergartens and farming development initiatives,
in the regions of Tavoush, Geghargounik, Nor Shahoumian, Martakert
and Hatrout, in the border communities of Chinari, Aregouni, Knaravan,
Yeghegnout, Talish, Norashen, Araler and Haykavan.

To assist in the development of the border communities socio-economic
conditions of life, during 2004, Yerkir Union launched its “Yerkir
Fund” program (), an initiative designed to
provide targeted farming assistance to families living in the border
communities.

During calendar year 2004, Yerkir Union spent a total of $385,008
USD for the realization of its projects, and $10,868 USD for its
organizational expenses.

For Yerkir Union’s complete, detailed financial statement, visit
and

Web Designer Helps the World Remember

Website lists Genocide commemorative events

Glendale Independent
April 14, 2005 – April 20, 2005

By Nimfa Rueda, Glendale Independent Weekly Editor

Armen Vartanian’s 100-year old grandmother, Lucy was 10 years old when 1.5
million Armenians were said to have been killed by Ottoman Turks. Armen
Vartanian grew up hearing stories about the genocide, and also learned about
it in his history classes.

It greatly frustrates him that the Turkish government continues to refuse to
recognize the genocide, and also that it has not yet been fully recognized
here in the United States.

So three years ago, the 20-year-old web designer did what he does best:
create a website, where events commemorating the genocide all over the world
can be publicized.

“I feel that it is my duty to my community,” said Vartanian, who graduated
from Crescenta Valley High School. “People should not forget (the genocide)
and man’s inhumanity against man.”

The website , which started with a listing of Los
Angeles events, had a slow start in 2003.

“It took a while for people to know about the site,” he said. The following
year, the site started listing national and even international events.

This year, the 90th anniversary of the genocide, the response has increased
dramatically, Vartanian said. Now, the website is so comprehensive it even
includes video clips about the genocide from broadcast news sources.

Increased interest in the website, however, also meant attracting the bad
guys. Vartanian, who runs a web design business on Broadway, had to deal
with hackers.

“They tried to redirect the site to websites that say the genocide never
happened,” he said.

“They resort to hacking because they know they’re losing the battle. The
genocide will soon get its much-deserved recognition.”

Vartanian said they not only want recognition from Turkey and the United
States, but also “restitution” or the return of historical Armenian land and
property to the Armenian people.

To view the most current listing of Genocide commemorative events, visit

From: Emil Lazarian | Ararat NewsPress

Der Tagesspiegel, Deutschland
18 April 2005

“Armenian Tsunami”
90 years of silence: A book about life after Genocide

`Armenischer Tsunami`
90 Jahre Schweigen: Ein Buch über das Leben nach dem Völkermord

Von Matthias Meisner

Nicht alle haben die Lektion über den Völkermord an den Armeniern
gelernt. Am kommenden Sonntag jährt sich sein Beginn zum 90. Mal, und
lange schien es so, als sei das Thema vor allem mit Rücksicht auf die
Türkei hier zu Lande tabu. Wohl deshalb kommt ein neues Buch über das
kleine Land zwischen Kaukasus und Ararat und seine Leute nicht ohne
ein paar Vorbemerkungen aus: Huberta von Voss, die das `Porträt einer
Hoffnung` als Herausgeberin verantwortet, will vorab gleich so viel
erklärt haben, dass man ein fast ein Viertel des ganzen Bandes lesen
muss, bis man dann tatsächlich beim ersten Porträt eines Armeniers
anlangt. Wobei es doch hauptsächlich darum gehen soll, den Alltag der
Menschen in Armenien und den der Armenier im Exil vorzustellen –
Lebensbilder sollen von der Hoffnung sprechen, als Volk in der
Diaspora zu überleben und Frieden mit der eigenen Geschichte zu
finden.

Zum Thema
Tagesspiegel Online: Literatur Spezial

Wobei Geleitwort, Einleitung, Einführung und die Interpretationen
durchaus lesenswert sind. Sie bieten eine Grundlage für das Verstehen
eines Volkes, das einst, im vierten Jahrhundert, als erstes Land der
Welt das Christentum zur Staatsreligion erhob. Heute ist die
ehemalige Sowjetrepublik – klein wie Brandenburg – arm und isoliert.
Unversöhnlich und kompromisslos steht die Regierung in Eriwan mit dem
Nachbarland Aserbaidschan im Konflikt um die Enklave Berg-Karabach.
Vor allem aber hat sich Armenien seit 1915 nie mit seinem Nachbarn
Türkei versöhnt: Die Grenzen sind geschlossen, Handel, wenn
überhaupt, läuft nur über das Transitland Georgien. Als absurd
beschreibt Huberta von Voss die Situation: In Deutschland steht die
Leugnung des Holocausts unter Strafe, wohingegen in der Türkei die
Benutzung des Terminus Genozid für die Ereignisse vor 90 Jahren
geahndet wird – obwohl auf den im damaligen Osmanischen Reich
angeordneten Todesmärschen nach Schätzungen 1,5 Millionen Armenier
ums Leben kamen.

`Porträt einer Hoffnung` kommt rechtzeitig, um der Diskussion über
das Massaker eine Basis zu geben. Denn dass es eine neue Debatte
gibt, daran besteht kein Zweifel mehr. Erst wurde wochenlang
gestritten, weil Brandenburg das Thema Armenien vom Lehrplan in den
Schulen nahm. Jetzt wirft der türkische Botschafter in Berlin der
Unionsfraktion im Bundestag vor, sich zum Sprecher des `fanatischen
armenischen Nationalismus` zu machen, weil sie der Vertreibung der
Armenier gedenken will. Der angesehene türkische Kolumnist Mehmet Ali
Birand warnte dieser Tage gar vor einem `riesigen Tsunami, dem
armenischen Tsunami`. Birand ist sicher, dass die Türkei im Recht sei
und niemand von einem Völkermord sprechen kann.

Das Buch bietet zu dieser Debatte jede Menge Informationen,
beschreibt nicht nur die türkische Leugnung des Völkermordes und die
Flucht der damaligen Haupttäter außer Landes – oft nach Berlin. Es
beschreibt die Verstrickung des deutschen Kaiserreiches. Und erinnert
daran, dass sich später Adolf Hitler für den Holocaust auch deshalb
ermuntert sah, weil die Deutschen den Völkermord an den Armeniern so
rasch vergessen hatten. Umso erstaunlicher mutet an, dass die
SPD-Bundestagsabgeordnete Christa Lörcher noch 2000 vor einer
Anerkennung des Völkermordes warnte – damit der Dialog mit der Türkei
nicht erschwert wird.

Nach vielen harten Fakten geht es dann um die Menschen. Der Leser ist
froh, von vielen Armeniern zu hören, die sich jeder auf seine Weise
Fremdherrschaft und Leid widersetzen, ob nun als Wissenschaftler,
Musiker, Schriftsteller oder gar Außenminister. Und noch einmal lernt
er: Die weitaus meisten Armenier leben heute im Exil, in den USA, in
Frankreich, aber auch etwa in Indien – und selbst in der Türkei, wie
die Akkordeonspielerin Anahit, die bis zu ihrem Tod 2003 in den
Gassen beim Istanbuler Fischbasar musizierte. Sie wird, wie viele
andere Vertreter des kleinen Volkes, liebevoll vorgestellt. Bekannte
sind dabei, wie Charles Aznavour, Unbekannte, wie ein
Karabach-Veteran. Und selbst wenn die Herausgeberin nicht von allen
Porträtierten ein gutes Foto auftreiben konnte: Armenier aus aller
Welt geben in diesem Buch ein gutes Bild ab.

Huberta von Voss: Porträt einer Hoffnung – Die Armenier.Verlag Hans
Schiler, Berlin 2005. 415 Seiten, 28 Euro.

Fresno Bee (California)
April 14, 2005, Thursday FINAL EDITION

What do you like about Armenian Town?

Lucille Gahvejian

“It was just a wonderful, magical place to live. Growing up here, you
had one big family who loved you. It was a safe haven, and we thought
this was the way the world was. It’s the way the world should be.”

Phillip Cartozian

“I still love the old Armenian Town. I just don’t want to lose this,
because of my children and their children. I get real wonderful
feelings when I come down here.”

Joel Aranaz

“It’s changing very rapidly. I think that’s what excites me, the
possibilities it holds. The other thing is the architecture of the
[Holy Trinity] Armenian church. It’s a fabulous building.”

Earl Elliott

“It’s the longevity. Most of the people who work downtown stay
downtown, like me. People who worked down here still frequent the
same businesses. People here become like family.”

Harold Jouroyan

“I’ve been around here for 88 years, raised, born two blocks away —
I better still like it.”
From: Baghdasarian

Fresno Bee (California)
April 14, 2005, Thursday FINAL EDITION

More on the Armenian Town neighborhood

Paula Lloyd, The Fresno Bee

Armenian Town in downtown Fresno has no hard boundaries, but the core
of the old neighborhood is bordered by Inyo, O and Los Angeles
streets and Broadway.

Once a thriving ethnic neighborhood packed with Victorian homes,
churches and small businesses, it now is mostly a commercial and
industrial area, although some homes survive.

Annual events: Author William Saroyan was born and grew up in
Armenian Town, and many of his boyhood experiences appear in his
books. The William Saroyan Society stages an annual walk around the
neighborhood. This year, the walk will begin at 11 a.m. April 23 at
Saroyan Theatre on M Street.

Holy Trinity Armenian Apostolic Church in the heart of the old
neighborhood holds an annual food bazaar, selling lunch, dinner and
baked goods. This year’s event is Oct. 21. The church also holds the
Blessing of the Grapes and Picnic, this year on Aug. 7.

Landmarks: Holy Trin- ity Armenian Apostolic Church at M Street and
Ven- tura Avenue was built in 1914 and is listed on the National
Register of Historic Places.

Several houses and a busi- ness are listed on the Local Register of
Historic Resources.

History of the neighborhood: The five Seropian brothers were the
first Armenians to settle in Fresno in 1881. Drawn here because the
land and crops were similar to their homeland, they built a fig
packing plant.

By 1894, there were 360 Armenians in Fresno County. By the 1920s,
about 8,000 more Armenians arrived, fleeing genocide and persecution.

Armenian Town grew through the 1930s and was centered around M Street
and Ventura Avenue.

Holy Trinity Armenian Apostolic Church members began meeting in a
rented hall in 1895. A church built in 1900 at Monterey and F streets
was destroyed by fire in 1913. The present red and white brick and
masonry church at M Street and Ventura Avenue was built in 1914 for
$22,500.

The David of Sassoon statue standing in front of the Hall of Records
in Courthouse Park was given by Armenian residents to Fresno County
in 1970, “with profound gratitude to this land which received them in
their darkest hours and provided them with the opportunity to be
reborn,” the statue’s inscription states.

Closest city park: Holmes Park at 212 S. First St. is a nearly
10-acre neighborhood park with recreational programs. There is a lawn
bowling court and outdoor stage, barbecues, playing fields and
courts, and a social hall/gym with a kitchen.

Where people gather: People from throughout Fresno meet at Holy
Trinity Armenian Apostolic Church and at the Armenian Community
Center, both on Ventura Avenue.

Community issues: Pre- serving the history of Armenian Town is a
concern of people who grew up or work in the area and local
historians.

“I don’t want it to be lost,” says Janet Saghatelian, owner of Valley
Lahvosh bakery in the heart of Armenian Town. “It was too special. It
needs to be preserved. It’s too big a part of Fresno.”

Saghatelian, who grew up in Armenian Town, wants to see the city
“restore a beautiful home with fruit trees and garden, to show people
what Armenian homes were like.”

“What I would like to do is capture all those memories and put them
in a museum,” says Lucille Gahvejian, who grew up on L Street.

Two developers are planning a 7.8-acre development between O and M
streets, Ventura Avenue and Freeway 41. To be built in phases in the
next 10 years, the plan in- cludes a new state appellate court
building, three office towers, two parking structures and an Armenian
cultural center.

“What we’re fighting for is a tourist attraction that would have
Saroyan in it,” says Mabelle Selland, a member of Heritage Fresno.
“Heritage tourism is the hottest thing right now, and what’s hotter
than Saroyan right now?”

George Bursik says he is saddened that Armenian Town has lost so many
homes.

“What I’d like to see here is to see the houses go right back where
they were. But what has been destroyed is gone,” he says. “We can
keep some little reminder of the past.”

PRESS RELEASE
Sarkis Yedelian, Independent Councillor, City of Ryde
P.O. Box 631 GLADESVILLE NSW 2111,
Ph:(02) 9879 4159 BH, Mob. 0412 048 330
Email: [email protected]

(Clr. Yedelian’s photo can be downloaded from
or send in an email with a request of needed resolution)

————————————————————————

18 April 2005

Plaque to be dedicated to the 90th anniversary of Armenian Genocide

RYDE City, Australia

The City of Ryde has become the first local government area in
Australia to officially recognise the genocide of Armenian people
between 1915-1922 that claimed 1.5 million Armenian lives. At the
initiation of Councillor Yedelian, who himself had members of his
extended family fall victim to the genocide, Council has resolved that
24 April each year be recognised as a day of remembrance of the
genocide. The 90th anniversary of the genocide will be commemorated
this year.

In addition, Council also resolved to call upon the Commonwealth
Government to officially condemn the genocide.

After consultation with Councillor Yedelian, The Mayor and General
Manager of Ryde City, decided that,

Council now will install a plaque in Memorial Park, Meadowbank in
commemoration that will also provide a place of reflection for all
residents.

The plaque will be installed in a small garden in Memorial Park
Meadowbank. The entrance to the park is off Meadow Cres with the
garden on the right hand side of the beginning of the World War two
Memorial walkway (plinths with stones on).

It is dated to be recognised on Sunday 24th April, 2005.

You are all invited for the unveiling of the Commemorative Plaque,

Date & Time: Sunday 24 April 2005, 12.30 pm

Place: Memorial Park Meadowbank, Meadow Cres. Ryde NSW Australia.

The wording of the resolution of the Council, which was moved by
Councillor Mr. Sarkis Yedelian on 12/4/2005 at Ryde City Council and
passed unanimously.

That this Council:

(1) acknowledges this year as marking the occasion of the 90th
anniversary commemoration of the Genocide of the Armenians perpetrated
by the then Ottoman Government between the years 1915-1922;

(2) joins with the Armenian community of Ryde in honouring the memory
of the 1.5 million men, women and children who died in the first
genocide of the twentieth century;

(3) recognises 24 April every year as a day of remembrance of the
Armenian genocide;

(4) condemns the genocide of the Armenians and all other acts of
genocide committed as the ultimate act of racial, religious and
cultural intolerance;

(5) calls on the Commonwealth Government to officially condemn:

(i) the genocide of the Armenians

(ii) any attempt to deny such crimes against humanity.

Azeri opposition leader optimistic about results of US visit

Yeni Musavat, Baku
17 Apr 05

Excerpt from an F. Mammadov report by Azerbaijani newspaper Yeni
Musavat on 17 April headlined “Isa Qambar finished his visit to the
USA” and subheaded “The visit was very successful”

The Musavat party leader, Isa Qambar, who had been visiting the USA
since 11 April holding numerous meetings at well-known research and
political centres, completed his visit yesterday. We phoned Isa bay
[mode of address] yesterday to get his comments on the results of his
meetings.

[Correspondent] Isa bay, what could you tell us about the meeting you
had at the State Department? What did you discuss at that meeting?

[Qambar] We had quite an interesting meeting with Under Secretary of
State for Global Affairs Paula Dobriansky and other senior officials
and discussed complex issues. We broadly discussed the situation in
Azerbaijan, the Nagornyy Karabakh conflict, the upcoming elections,
etc.

[Correspondent] What do you think about the results of your meetings?

[Qambar] I have already spoken about main goals of my visit. One of
the goals was to introduce the new coalition of Azerbaijan’s
democratic forces to America’s political circles and public. I can say
that this goal was achieved.

As you know, the leader of the Democratic Party of Azerbaijan, Rasul
Quliyev, was also in Washington during my visit. He attended most of
the meetings, including the meeting at the State Department, which was
an impressive achievement. US political circles attached great
importance to the establishment of the coalition of three high-profile
opposition parties. I think this will also have an impact in the
future.

[Correspondent] What do the political circles of the USA think about
Azerbaijan’s parliamentary elections to be held in November?

[Qambar] They attach great importance to these elections. Their
current approach to [the situation in Azerbaijan] is absolutely
different from their previous attitude.

[Correspondent] Did you also discuss the processes and the wave of
revolutions in the post-Soviet countries?

[Qambar] We discussed these issues at our meetings. At most of our
meetings, they asked us if Azerbaijan was going to be the next country
to have a revolution. We also expressed our views about the processes
going on in the post-Soviet countries.

[Passage omitted: Qambar will also pay a two-day visit to London]

Armenian opposition positive about relations with NATO

Mediamax news agency
15 Apr 05

YEREVAN

Representatives of political forces represented in the Armenian
parliament are positive about the deepening of relations between
Armenia and NATO.

The leader of the United Labour Party (ULP), Gurgen Arsenyan, said
today that “rapprochement with NATO meets Armenian interests”. Asked
by our parliamentary correspondent, he said that the ULP supported
Armenia’s full membership of the security system in the Euro-Atlantic
area.

The leader of the Dashnaktsutyun parliamentary faction, Levon
Lazarian, hailed the Individual Partnership Action Plan [IPAP]
between Armenia and NATO, noting that he considered this process in
the contexts of Armenia’s complementary foreign policy. At the same
time, he said that “it was too early” to talk about Armenia and other
South Caucasus countries’ full membership of NATO.

The secretary of the opposition Justice bloc, Viktor Dallakyan, said
today that “the three countries of the South Caucasus were doomed to
becoming members of a single security system which is most likely to
be NATO”.

From: Emil Lazarian | Ararat NewsPress

Customs incomings increase by 16 per cent in Armenia

Mediamax news agency
15 Apr 05

YEREVAN

Customs incomings into the Armenian state budget amounted to 28.914bn
drams [64.25m dollars] in the first quarter of 2005, increasing by 16
per cent in comparison with the same period of 2004.

In this period, the volume of export amounted to 92bn drams [204.4m
dollars] and import to 139bn drams [256m dollars], the head of the
Armenian Customs Committee, Armen Avetisyan, said at a press
conference today.

The volume of petrol, sugar, wheat and meat imported into the republic
fell in the first quarter of 2005, while the amount of cars, fuel oil
and cigarettes increased.

Avetisyan today also held a working meeting with Armenian President
Robert Kocharyan during which the main attention was paid to issues of
tightening customs administration, the presidential press service told
Mediamax news agency.