Local servants of foreign theses

Yerkir/arm
April 22, 2005

Armenians all over the world are commemorating the 90th anniversary of
the Armenian Genocide.

Today, many governments, politicians, scholars and regular people
share our pain with us. In Turkey, another round of denial is underway
on the highest governmental level, the same level which executed the
ultimate crime against the humanity. The theses of that campaign have
not changed in the past 90 years: they are not guilty, and if someone
is to blame, it is the victim that is to blame.

Sadly, in Armenia too, this viewpoint is endorsed by those who do not
dismiss any means, including the Turkish propaganda machine, in their
fight against individuals and political forces that advocate national
values. Some political circles pursue concrete political goals: to try
to prove that the current national course of our state is wrong and
that we should give up the key issues of the present foreign policy —
recognition of the Genocide and Artsakh.

What’s more, those circles believe that the key to solving our
problems is the relinquishing of our rights and demands as well as the
reconciliation with the executioner to guarantee our security and
development. It isn’t hard to notice that these views are the
reproduction of the policies conducted in 1991-1998.

As a reminder: it was due to those views that the period encompassing
the Armenian Cause was removed from our history textbooks, and Sevak’s
“Unsilenceable Bell-house” was removed from the literature textbooks
as “provoking enmity towards the neighbors,” open policies of
establishing new relations with Turkey and secret agreements were
being conducted.

What was the answer of the “civilized” Turkey? It shut down the
border, demanded that we give up the process for the Genocide
recognition, and conditioned the establishment of diplomatic relations
with Armenia to withdrawal from Artsakh. Of course, Turkey has been
acting according to its national interests. This was Turkey’s response
to the people who were ready to forget their own dignity.

But these people are pursuing their views again; they have found
undereducated clowns to sing in harmony, and they think that the
position they had bought with money gives them enough right to preach
Turkish views when judging their own people and history, and by
publicly displaying their empty brains and souls they gain an image of
“modern and broad-thinking” politicians.

Their brains are unable to comprehend that security is not begged, it
can be only attained via guarantees such as the recognition of the
Genocide and its condemnation. Looks like that for such people, not
only are the national ideology and national dignity false categories
but also elementary nobility is such.

Söndagen den 24 april 2005

Publicerat 24 april 2005 05:30

Picture:

En bild från 1915 visar kvarlevorna från armeniska dödsoffer efter
turkisk deportation som skedde under -senare delen av 1910-talet.
Trots krav från EU vill Turkiet inte erkänna att ett folkmord ägt rum.

Folkmord ännu tabu i Turkiet

Den armeniska frågan är den mest förbjudna i Turkiet, ännu 90 år efter
de händelser som en stor del av omvärlden beskriver som ett folkmord
och som en av 1900-talets första folkutrotningar.

I dag, den 24 april, högtidlighåller armenier världen över minnet av
de över en miljon kristna som blev systematiskt mördade i sydöstra
Turkiet. Händelserna utspelade sig vid en tid när det osmanska
imperiet låg i dödsryckningar och när Ungturkarnas nationalistiska
rörelse gjorde den armeniska minoriteten till syndabockar för
imperiets förluster i första världskriget.

I dagens turkiska republik är det ännu tabu att kalla händelserna
1915, “Svärdets år”, för ett folkmord.

Men långsamt håller detta tabu på att brytas ned, till stor del tack
vare fritänkande turkiska forskare som banat väg för en ny
historiesyn.

Statsbyråkratin i Ankara reagerar dock med ryggmärgen när omvärlden
kräver ett erkännande av att det var ett folkmord för 90 år sedan, när
armenier och assyrier/syrianer fördrevs och dukade under i öknen.

Ett skäl till att frågan är så het är kopplingen mellan Ungturkarnas
ledare och skaparen av det moderna Turkiet, Mustafa Kemal Atatürk,
“turkarnas fader”. Kring Atatürk råder en hjältekult i Turkiet och den
som fläckar bilden av Ungturkarna lämnar fältet fritt för en
omprövning av republikens grundare.

avgörande betydelse för Turkiets möjligheter att bli medlem av EU.

– Inte bara den armeniska frågan ställs på sin spets, utan hela den
turkiska historieskrivningen. Den historia man lär barnen i skolorna
är falsk. Den börjar med 1923, när republiken bildades. Man glömmer
kopplingarna bakåt till den forna osmanska regimen. På papperet är vår
historia helt rent och det är en del av problemet, säger Etyen
Mahcupyan, frispråkig armenisk kolumnist på den konservativa, och i
huvudsak islamiska, tidningen Zaman i Istanbul.

Etyen Mahcupyan är en av endast 60 000 kvarvarande armenier i
Turkiet. De flesta, kring 95 procent, bor i storstaden Istanbul. Borta
i sydöst, i provinshuvudstaden Diyarbakir kan man i Gamla stan hitta
spår av gamla vackra armeniska patricierhus och kyrkor som
förfallit. Där finns endast en armenisk folkspillra kvar, troligen
endast 20 personer, att jämföra med de mer än 420 000 armenier som
levde i staden vid 1800-talets slut.

– I religiös bemärkelse har armenier i Turkiet inga problem i dag.

Men den som vill bygga eller reparera en kyrka får slåss mot en
övermäktig byråkratisk apparat och ger oftast upp, säger Etyen
Mahcupyan, känd debattör på turkisk tv.

Kraven på att Turkiet ska erkänna folkmordet 1915 provocerar fram
motreaktioner bland turkiska ultranationalister.

De gjorde sig hörda när Turkiets store författare Orhan Pamuk nyligen
tog bladet från munnen. I en schweizisk tidning förklarade han att “en
miljon armenier och 30 000 kurder dödats i Turkiet”, varvid en
ultranationalistisk tidning satte den uppviglande rubriken: “Tysta
förrädaren!”.

Bråket fick Pamuk att lämna Turkiet av fruktan för sin
säkerhet. Samtidigt beordrade en guvernör i landsorten alla
distriktets bibliotek att rensa bort böcker av Pamuk – varvid det
uppdagades att den Nobelpristippade författaren inte fanns
representerad på bibliotekshyllorna.

Det etablerade Turkiet oroar sig för att EU ska ställa erkännandet av
ett folkmord som ett villkor för medlemskap.

De känner trycket från den franska nationalförsamlingen, inte
minst. Etyen Mahcupyan anser dock att det vore ett misstag av EU att
villkora medlemskapet med ett erkännande av folkmordet. På sikt kan
inte Turkiet skjuta frågan ifrån sig, men det kommer att ta tid innan
republiken är mogen för en öppen diskussion, argumenterar den
armeniske kolumnisten.

Han tror att det är klokt att gå långsamt fram.

– Annars kan man framkalla en turknationalistisk comeback.

Vilket vore absurt.

Inför det turkiska parlamentet har han och andra armeniska
intellektuella nyligen argumenterat för att Turkiet bör normalisera
sina förbindelser med Armenien.

Etyen Mahcupyan menar att ett sådan normalisering, “om den sköts
klokt”, kan leda till att Turkiet slipper skadestånd för fasorna 1915.

Premiärminister Tayyip Erdogan och utrikesminister Abdullah Gül
ansluter sig till den officiella kör som förnekar folkmordet 1915.

– Men talar man med dem informellt skulle de antagligen säga att de
vill få problemet ur världen, om också Armenien tar ett steg i rätt
riktning. Men formellt dominerar den statliga retoriken. De har svårt
att gå mot strömmen, för de är rädda för reaktionerna från
turknationalisterna, säger den armeniske kolumnisten i Istanbul.

BITTE HAMMARGREN
[email protected]
Artikelns webbadress:

Allt material på SvD.se skyddas av lagen om upphovsrätt.

Söndagen den 24 april 2005

Publicerat 24 april 2005 05:30

Folkmord förtigs 90 år efteråt

I första världskrigets skugga inledde den turkiska regeringen
ett blodbad där fler än 1,2 miljoner armenier
dödades. Först för 20 år sedan erkände FN att ett
folkmord ägt rum, vilket Sverige fortfarande inte gjort, och i
Turkiet leder användning av begreppet folkmord till fängelse.
Natten mellan den 24 och 25 april 1915 arresteras 600 kända
personligheter i Istanbul: läkare, jurister,
parlamentsledamöter, journalister, lärare, författare,
affärsmän och präster. På order av den turkiska regeringen
förs de i största hemlighet till östra Anatolien, där de
avrättas. Gemensamt för dem är deras etniska och
religiösa tillhörighet – de är alla kristna armenier. Ett
par dagar tidigare har Tysklands konsul i Aleppo på gränsen till
Syrien, Walther Rössler, telegraferat till den tyske
ambassadören i Turkiet, friherre von Wangenheim: ‘I Maraç och
Zeitun och i alla byar i området har den armeniska befolkningen
deporterats. Män och kvinnor skiljs åt. Såväl jag som min
amerikanske kollega måtte be att åtgärder vidtas för att
stoppa detta förfarande.’ Den 26 april anländer ytterligare ett
telegram till von Wangenheim, från konsul Scheubner i Erzurum i
östra Anatolien: ‘Från Van /…/ som har en armenisk befolkning
på 20000 själar /…/ har jag fått veta att stadens armeniska
ledare avrättats och att den armeniska stadsdelen är omringad av
turkiska trupper. 250 armeniska hus har redan förstörts. Även
här i Erzerum befarar den mycket oroliga armeniska befolkningen en
massaker’. Von Wangenheim vidarebefordrar nyheterna till
utrikesdepartementet i Berlin och till rikskanslern Bettmann Hollweg
och berättar samtidigt att den officiella orsaken till
deportationen av de intellektuella skulle vara att de förberett en
statskupp; nu cirkulerar rykten om förestående ‘massakrer på
kristna’. Likaså ber han om anvisningar för hur han ska
agera. Men i Berlin tiger man. Vid denna tidpunkt befinner sig
Tyskland i krig mot Storbritannien, Frankrike och Ryssland. Sedan
november 1914 befinner sig även Turkiet i krig på tysk sida.
Den 29 april meddelar inrikesministern Talt Pascha den tyska
ambassaden att ‘osmansk politik’ ska prägla utvecklingen i
Turkiet. För de armeniska befolkningsgrupperna ute i landet är
detta ingen nyhet. Sedan årtionden tillbaka har deras existens
präglats av trakasserier och förödmjukelser, förlust av
arbete, överfall, mord, deportationer etcetera. De är ännu
traumatiserade av massakern 1895-96 då 100000 armenier dödades
på befallning av sultan Abdülhamid II, och av andra massakrer
åren därefter då över 50000 armenier dödades. Den 27
maj kommer en officiell order från Talt Pascha att den armeniska
befolkningen, 1850000 invånare, ska deporteras och deras egendom
beslagtas. Den officiella förklaringen är att man vill
förhindra förräderi, revolter och hjälp till fienden. Den
17 juni rapporterar von Wangenheim till Hollweg att Talt Pascha
bekräftat att ‘den turkiska regeringen använder världskriget
för att göra rent hus med sin inre fiende utan att bli störd
av diplomatiska interventioner från utlandet’. Den 7 juli får
den tyske rikskanslern motta ännu ett budskap från sin
ambassadör: ‘De förhållanden som äger rum under
deportationerna visar att den turkiska regeringens avsikt är att
förinta den armeniska rasen’. Utöver konsuler från olika
stater, främst Tyskland och USA, berättar resenärer om vad
som tilldrar sig i landet, till exempel teologen och forskaren
Johannes Lepsius, sjukskötaren och fotografen Armin T Wegner, som
trotsar fotografiförbudet och med fara för sitt liv dokumenterar
folkmordet, samt fredskämpen, Orientexperten och författaren
Heinrich Vierbücher, samtliga från Tyskland. Deras skildringar
av hur armeniska män, kvinnor och barn avlivas saknar motstycke.
Den 8-10 juni 1915 nås en kulmen då tusentals armenier huggs i
bitar innan de slängs ned i Kemachklyftans djup. Men även
större delen av de tiotusental vilka överlever
avrättningsorgierna dör i de ändlösa leden av deporterade
som utan mat och dryck, under hugg och slag genomkorsar landet i
dödsmarscherna med koncentrationsläger i Syriens öknar som
mål. I floden Eufrat färgas vattnet rött och lik och likdelar
driver förbi. Den 31 augusti 1915 bekräftar Talt Pascha i ett
samtal med den tyske ambassadören: ‘den armeniska frågan
existerar inte längre’. 1916 är folkmordet på armenierna
fullbordat. Enligt trovärdiga historiker och ögonvittnen
dödades fler än 1,2 miljoner, troligen 1,5
miljoner. 100000-200000 har lyckats fly till andra
länder. Ungefär 100000 finns kvar i området – tusentals unga
kvinnor som sålts till harem, tusentals barn som förlorat sina
föräldrar och växer upp på barnhem utan att någonsin
få kännedom om sin rätta härkomst. Islamiseringen av dem
är fullständig. Likaså har tusentals armenier i sista minuten
konverterat till islam för att rädda liv och egendom. Den 7
oktober 1915 äger en presskonferens rum i Berlin med
företrädare från regeringen. Där beordras journalister att
inte blanda sig i Turkiets inre angelägenheter och att inte riskera
vänskapen med Turkiet. Den 23 december kallar utrikesdepartementet
åter till en presskonferens: ‘Vad beträffar den armeniska
frågan uppmanar vi er att tiga’. Det är nu 90 år sedan
folkmordet på armenierna. Än tiger det officiella Turkiet. Än
tiger det officiella Tyskland. Först 1985 godkände en majoritet
i FN:s underkommission för skydd av minoriteter begreppet
folkmord. I EU däremot röstade Tyskland emot detta begrepp
1985. Sedan dess har endast ett fåtal länder officiellt
förklarat att ett folkmord ägde rum 1915. För
eftervärlden uppstår frågan om vad som förorsakade detta
folkmord, eller rättare sagt: vilket var turkarnas problem? En
annan fråga gäller de dåtida reaktionerna på skeendena
1915. Viktigt är också att ta reda på varför
eftervärlden tigit så länge och varför en debatt uppstod
kring begreppet folkmord. Det råder inget tvivel om att den
administrativt organiserade och byråkratiskt genomförda
utrotningen av armenierna kom att bli en generalrepetition inför
naziregimens utrotningspolitik. Den 22 augusti 1939 förklarade
Hitler för dödsskvadronernas kommendanter inom SS att det
förestående kriget skulle skilja sig från tidigare förda
krig genom den ‘skoningslösa utrotningen av fienden – män,
kvinnor och barn’. Ty, löd hans argument: ‘Vem talar idag om
förintelsen av armenierna?’ Att Hitler hade rätt, att hans
profetia äger giltighet än i dag är en skam för
eftervärldens politiker. Hur avgörande det är att hålla
isär begrepp visar orsaksforskningen kring folkmordet. Det var
armeniernas turkiska mördare och de tyska medskyldiga som först
ändrade innebörden av formuleringen ‘den armeniska frågan’ i
destruktiv riktning. Då den så kallade armeniska frågan togs
upp till behandling på den internationella Berlinkongressen 1878
handlade det om ett turkiskt löfte att genomföra reformer i
syfte att minska diskrimineringen av armenierna och ge dem fler
medborgerliga rättigheter. Men likt ‘den judiska frågan’ i det
senare Nazityskland förvandlade turkar och tyskar ‘den armeniska
frågan’ till ett begrepp som förvrider sanningen. Det
förmedlar intrycket att armenier – och senare judar – skulle
utgöra ett problem som måste lösas. I stället var det
turkarna respektive nazityskarna som var problemet. Turkiets problem
var det osmanska imperiets sönderfall. Nederlagen kompenserade
Turkiet med en panislamisk politik med följden att de redan
diskriminerade armenierna, trots sina stora insatser för riket,
utsattes för ökat förtryck. De utpekades som syndabockar
för rikets nedgång av de regerande ‘ungturkarna’, vilkas
ideologi utmärktes av en extrem turkisk nationalism: turkismen, med
dess krav på total religiös och etnisk homogenitet. Beslutet att
utrota armenierna gjordes under förevändningen att de planerade
landsförrädiska sammansvärjningar, en argumentation som är
påfallande lik de antisemitiska, nationalsocialistiska och
högerextremistiska beskyllningarna mot judarna. Redan den 24 maj
1915 reagerade Storbritannien och Frankrike mot skeendena i Turkiet
med deklarationen att bestraffningen av turkarna nu var ett av deras
krigsmål. Likaså erbjöd den amerikanske ambassadören i
Turkiet, Henry Morgenthau, den tyska regeringen att skeppa över
armenierna till USA, men erbjudandet förbigicks med tystnad av
Berlin. I de allierades krigspropaganda anklagades de tyska
konsulerna och ambassaden i Turkiet för att driva på
deportationerna och avrättningarna. Men detta stämmer inte med
verkligheten. Medan Berlin teg och förde befolkningen bakom ljuset
med en starkt censurerad press och sålunda lät utrotningen
fortgå, krävde representanterna i Turkiet en intervention av
regeringen i Berlin; tillsammans med turkiska tjänstemän i
provinserna tog de också initiativ till räddningsaktioner av
tusentals armenier. En av de mest aktiva var konsul Rössler, som
dock smutskastades i den brittiska propagandan. Hela korrespondensen
mellan konsulerna, tyske ambassadören, Berlin och turkiska
politiker är dokumenterad i Johannes Lepsius digra verk
‘Deutschland und Armenien 1914-1918’ (1919). Sammanställningen, som
gjordes på uppdrag av det tyska utrikesdepartementet, anses vara
den kanske viktigaste boken om folkmordet på armenierna. Men det
dröjde till 1986 innan en nyutgåva blev aktuell. Alltsedan
första världskrigets slut har folkmordet på armenierna
förnekats. Visserligen inledde segermakterna med turkiskt
bistånd 28 processer (1919-21) mot de ansvariga. Men
rättegångarna var misslyckade, konstaterar den turkiske
historikern Taner Akcam som givit ut processdokumenten i ‘Armenien und
der Völkermord’ (2004). De flesta anklagade var gamla vänner
till Turkiets nye ledare Kemal Atatürk som intervenerade för att
fria dem. Endast tre dödsdomar verkställdes och under 20-talet,
berättar Akcam, hyllades de ansvariga för folkmordet som
nationalhjältar och ‘belönades’ med höga poster. Dessutom
hotade Atatürk att avrätta samtliga engelska krigsfångar om
bestraffningarna fortsatte för det som han kallade ‘meningslösa
beskyllningar’. Ty enligt den turkiska historieskrivningen var
armenierna medskyldiga; de hade provocerat de turkiska makthavarna
till ‘hårda tag’. De misslyckade rättegångarna, oenighet
mellan segermakterna och den ‘bolsjevikiska faran’ var de faktorer som
fick omvärlden att acceptera den officiella turkiska versionen; det
var inte i stormakternas intresse att landet försvagades. Först
genom bearbetandet av naziregimens krigsförbrytelser och
Förintelsen vändes uppmärksamheten åter mot Armenien.
Trots den något större uppmärksamheten under de senaste 20
åren är folkmordet i Armenien ännu ett tabubelagt tema. Så
sent som 2001 försökte både Turkiet och Tyskland intervenera
mot Frankrikes beslut att kalla händelserna ett folkmord. Ett par
år tidigare tvekade senaten i USA att erkänna folkmordet på
grund av ‘betydande nationella intressen’. Turkiet hade hotat att
stänga en amerikansk militärbas. I Tyskland har den armeniska
församlingen (sedan år 2000) vänt sig till regeringen med en
bön om en tysk intervention för att få Turkiet att erkänna
folkmordet – men förgäves. Nu ska Förbundsdagen för
första gången erinra om Armenien 1915 under en minnesstund idag
den 24 april. Men begreppet folkmord kommer inte att användas, utan
det ersätts av andra formuleringar i stil med ‘deportationer vilka
armenierna föll offer för’. Inför meddelandet om
minnesstunden infann sig en delegation turkiska parlamentsledamöter
i Berlin för att försöka övertala sina tyska kollegor att
ställa in minnesstunden. I Turkiet finns idag modiga historiker
och journalister som kräver att Armenien 1915 tas upp till
diskussion. I turkiska historieböcker förtigs det som
hände. Då den kände romanförfattaren Orhan Pamuk skrev om
1915 i sin nya roman ‘Snö’ bestraffades han inte men han har
utsatts för förföljelse och hans böcker har bränts.
Inte heller förbjöds Atom Egoyans film ‘Ararat’ men den turkiske
distributören valde att inte visa den av rädsla för
upplopp. Däremot bestraffas de som använder begreppet folkmord
med fängelse. I dagarna bekräftade utrikesminister Gül att
man avsåg att tala med regeringarna i USA och Frankrike för att
få dem att stryka begreppet igen. Samtidigt förkunnade
ministerpresident Erdogan att ‘i Turkiets historia finns inget kapitel
att skämmas över, att förtränga, att glömma eller
släta över’.

LISBETH LINDEBORG

Artikelns webbadress:

Allt material på SvD.se skyddas av lagen om upphovsrätt.

statsvetare, bosatt i Marburg, Tyskland

Speech of H.E. Ambassador Armen Martirosyan,
Permanent Representative of Armenia to the United Nations
at the 90th Anniversary Commemoration of the Armenian Genocide
at St. Patrick’s Cathedral
April, 24, 2005, New York

Your Eminencies, Your Graces, Reverend Clergy,
Distinguished Ambassadors,
Dear compatriots, Dear survivors,
Honorable Congressman,
Ladies and gentlemen,

On behalf of the people and the government of Armenia, let me thank you for
being today with us on this memorable occasion.

There are three sacrosanctities for every Armenian. It is the Christian
faith, adopted 17 centuries ago as a state religion, being first in the
world then. It is the Armenian alphabet created 1600 years ago, and having
played a tremendous role in spreading the Christian belief and values, and
in preservation of the Armenian national identity. Alongside with those two
revered things there is a vigil on the Armenian Genocide. It brings us
together every year on this day to pay a tribute to the memory of 1.5
million martyrs.

The Armenian Genocide set the prototype of deliberate mass killings and
ethnocide in the twentieth century. The developments of the past 90 years
demonstrated that the characteristics of genocide, that is its planning and
implementation, its sweeping devastation, its trans-generational trauma, the
role of bystanders and their inaction have echoed down through every other
instance of state-sponsored genocidal act.
During the Armenian genocide the military and political establishment of the
world main actors allowed murder to take place confining to diplomatic
correspondence on the ongoing slaughter of an entire nation by the Ottoman
Turks and on the possible geopolitical consequences of intervention to stop
it. Thus the policy of annihilation became part of the political culture, an
“acceptable” way for solving problems.
The Holocaust also did not conclude the “age of genocide.” The adoption of
the Genocide Convention in 1948 and worldwide adherence to it did neither.
The world witnessed Balkans, Rwanda and Cambodia. Today it is Darfur.
There was one lesson the international community did not learn from the
Armenian Genocide: impunity, indifference and inaction pave the way for
repetition of the most horrible crime against humanity. As Archbishop
Desmond Tutu wrote: “…It is possible that if the world had been conscious
of the genocide that was committed by the Ottoman Turks against Armenians,
the first genocide of the twentieth century, then perhaps humanity might
have been more alert to the warning signs that were being given before
Hitler’s madness was unleashed on an unbelieving world.”
Ladies and Gentlemen:

Armenian Genocide is an undeniable fact. The evidence is compelling. The
antihuman act of Ottoman Empire is acknowledged by a large number of
countries that putting aside the sensitivity of their bilateral relations
with the successor of Ottoman Turkey officially recognized and condemned the
crime of Genocide committed against my nation.
We are grateful to all these people and their governments for having the
political and moral courage to have their actions meet the words, those
words that all of us time and again eagerly and unanimously pronounce on
different commemorative occasions.
We deem the recognition of any genocide utmost important in our common
effort to uproot this crime against humanity and rule out any repetition. It
is our strong conviction that exposing such violations and stopping the
impunity, as well as restoring the dignity of victims through
acknowledgement of their suffering are vital for the prevention of this
ultimate violation of human rights. Any selectivity in recognition creates
new loopholes threatening with recurrences in different parts of the world.
Recognition of the deeds of a past government and the responsibility of the
current generation, even if not culpable, to remember and to condemn is an
indispensable component of reconciliation. Many of those advocating for
reconciliation most often put the idea of “looking to the future instead of
the past” in the core of their call. They tend to forget that reconciliation
starts from the acknowledgement of the crime committed: avowal is as vital
for the victim as it is essential for the perpetrator. Denial traumatizes
both sides hampering any possibility for de-linking the present and the
future from the past.
It is paradoxical, but it was the Turkish Government that after the end of
the WWI officially condemned the Armenian Genocide by a unanimous decision
of its Military Tribunal in 1919, at the inception of the present Republic.
This fact is being carefully silenced by the current Turkish leadership.
Instead, it refuses to accept this judgment of history and spares no effort
to impose its revisionism on the civilized world. The rejectionist policies
of the Turkish Government today have got even to the absurdity of changing
the Latin names of animals and plants that have the word “Armenian” in them
as hinting to the historic inhabitants of those lands.

A constant blindfolding of its own people cannot continue forever. The
current progress in the international recognition of the Armenian Genocide
has compelled the progressive cycles of Turkish society to raise questions
about the meticulously concealed past. The taboo over the use of the word
“genocide” is still prevailing, although it is no more a “non-existent”
issue. The decorative moves so far undertaken by the Turkish Government to
make a pretense of changes are currently being countered by the shaping
demand from its civil society to open up and face the truth.

Today Turkey is knocking at the doors of the European Union. Yet it forgets
that becoming a member of this noble family, one has to follow its rules and
respect traditions. Denial and revisionism is no means to get into. One does
not become a European by rewriting its history and expelling its own
scholars who dare to challenge the state policy.

Whereas European values among others profess acceptance of the past
wrongdoings, even the most tragic ones. There are numerous examples to
follow. Only 3 months ago there was another reaffirmation of the
condemnation of the past acts from the UN General Assembly podium. His
Holiness, blessed memory, Pope John Paul II has apologized for the mistakes
of his coreligionists from the Roman Catholic Church. Turkey also will come
to terms with its own history. The sooner they do it the more will our
region and the enlarging Europe benefit from it.
Ladies and Gentlemen,
The Armenian legacy counts decades of centuries. We have managed to come out
of all the ordeals and trials of the destiny hardened in their flames. We
are grateful to the Lord for our dramatic but rewarding journey through the
history.

We are given much, but the expectations are also high. We bear
responsibility to both the memory of our ancestors and to the future
generations. We believe that the Truth would prevail bringing peace to all
those who have perished. The best way to pay a tribute to their memory and
due respect to survivors is by strengthening the foundation for our future –
competitive and democratic Armenian state. I do think about such prospect
with all the hope that can come out of deep commitments and dedication
towards our Motherland.
Thank you.

Talk by Mr. Bernard Ohanian,
Former Deputy Editor, National Geographic Magazine
Date: April 26, 2005 from 7:00 pm to 9:00 pm EDT
Location: International Affairs Bldg, Morningside Campus

“From the Land of the Stalking Death to the Rebirth of Armenia: The
National Geographic’s Coverage of Armenia and Other Current Events.” A
Talk to Commemorate the 90th Anniversary of the Armenian Genocide. ()

En utskrift från

Dagens Nyheter—- DN.se.

Publicerad 24 apr 2005 16:04
Armenier mindes folkmordet 1915

Tiotusentals armenier paraderade på söndagen i Jerevan till ett
minnesmonument över folkmordet i Osmanska riket som inleddes för exakt
nittio år sedan.

Processionen upp till den kulle i huvudstaden där monumentet ligger
leddes av president Robert Kotjarian och ägde rum under en tystnad som
endast bröts av gregoriansk körsång när Kotjarian lade ned blommor vid
en evig låga.

Presidenten sade i ett uttalande att ett “brott begicks som saknar
motstycke i den armeniska historien och i mänsklighetens historia” och
han betonade att brotten “inte ens fått ett eget namn”.

“Till åminnelse av dem som dog böjer vi i dag våra huvuden, fyllda av
sorg”, hette det enligt Reuters i hans meddelande.

Med nejlikor, tulpaner och påskliljor i hand köade tusentals armenier,
många tillresta från utlandet, för att visa sin respekt för de döda.

– Under 30 års tid har jag kommit hit till minneshögtiden den här
dagen. Jag lägger sex tulpaner, det antal som dödades i min familj vid
tiden för folkmordet, sade Michitar Maroutounian, 74.

Myndigheterna väntade sig att 1,5 miljoner personer skulle delta i
söndagens minneshögtider. Det motsvarar det antal människor som
armenierna uppskattar dödades under välplanerade och samordnade
massmord mellan 1915 och 1917 under det osmanska imperiets sönderfall
i det som i dag är Turkiet. Femton länder, bland dem Frankrike,
Schweiz och Polen, kallar det för ett folkmord – till Turkiets
förtret.

Presidenten vädjade under minneshögtiden till Turkiet och det
internationella samfundet att fördöma massmorden, och försäkrade att
Armenien är redo för normaliserade relationer med turkarna om Ankara
gör avbön.

– Vi talar inte om kompensation; det här rör sig bara om en moralisk
fråga, sade Kotjarian på rysk tv.

Turkiet hävdar å sin sida att kanske 400.000 armenier och tusentals
turkar dödades i det inbördeskrig som blev följden av ett armeniskt
uppror understött av Ryssland.

Från TT-AFP

7Online.com, NY
April 25 2005

Actor Dean Cain Joins 90th Anniversary March for American Mass
Killings

(Los Angeles-AP, April 25, 2005) – Actor Dean Cain joined hundreds of
Armenian-Americans marching in the streets of Hollywood to mark the
90th anniversary of the mass killings of Armenians by Turks.

Wearing black T-shirts emblazoned with the words “We’ve Had Enough,”
and hoisting signs saying “Truth Always Prevails,” the crowd marched
down Hollywood Boulevard in Little Armenia while leaders released
doves into the sky.

Many expressed their desire to have the killings recognized by Turkey
and the rest of the world as a genocide.

“People were talking about losing two-thirds of their family, or
their entire extended family,” Cain said Sunday. “So it’s really
inspired me to learn a lot more about it.”

The Armenian government says up to 1.5 million Armenians ultimately
died or were killed over several years as part of a campaign to force
them out of Turkey. Turkey does not deny that many Armenians died,
but says that most were part of the general unrest during the
collapse of the Ottoman Empire.

Hundreds of thousands marked the anniversary in Armenia at the
nation’s massive stone memorial, and the country observed a moment of
silence.

Journal of Turkish Weekly, Turkey
April 25 2005

President Kocharian: 1915 Responsible for Our Economic and Spiritual
Problems

The ceremonies in commemoration of the 90th anniversary of what the
Armenians claim was a genocide in 1915 commenced in Yerevan on
Saturday evening with a march, and continued on until Sunday morning,
when wreaths were placed at a statue to Armenians who died in 1915.
It was hoped that half of Armenia’s population, or 1.5 million
people, would gather in the streets for Saturday evening’s march.

According to members of the foreign press corps present however, the
marchers numbered somewhere in the hundreds of thousands. In a speech
at the march, Armenian President Robert Kocharian said “Turkey,
responsible for the genocide, has surprised not only us, but the rest
of the world, with its refusal to recognize and take responsibility
for the genocide.”

Kocharian blamed the events of 1915 for Armenia’s current financial
situation, saying “The genocide altered the fate of the Armenian
people. Rather than developing normally, Armenia’s financial and
spiritual road was disrupted.”

Dr. Nilgun Gulcan from ISRO finds Kocharian’s statement as a ‘part of
domestic politics’.

“A president cannot balme foreign forces for everything goes wrong.
He as the leader of Armenia for almost a decade should be responsible
for someting. Yet he prefers the easiest way: He blames the Turks to
curtail all the problems Armenians face. However the real responsible
for the economic problems of Armenia is the current Armenian
administration. The source of the Armenian spiritual problems is the
Armenian Diaspora. Ter-Petrosyan knew that the Turks and Turkey could
help Armenia to survive. Thus he tried to close two nations.
Kocharian on the other hand is now on the wrong way. He just accuses.
The Diaspora just tries to harm Turkish interests. Nobody accept his
or her responsibility” added Dr. Gulcan.

Protests All Over

At the same time, ceremonies commemorating the Armenians’ day took
place in many European capital cities. Armenians living in Iran
gathered in front of a church in Tehran and shouted slogans against
Turkey. In Athens, Greek Interior Minister Prokopis Pavlopolous spoke
at a meeting in commemoration of the 90th anniversary of the
so-called genocide in the Atikkon Cinema.

WROC, NY
April 25 2005

A very dark chapter in world history noted in Rochester
4/25/2005 9:00 AM
(WROC-TV)

Members of Rochester’s Armenian community gathered Sunday to mark the
anniversary of a dark chapter in history.

It was the slaughter of more than 1.5 million of their ancestors, in
what historians acknowledge as the first major genocide of the last
century.

This year marks the 90th anniversary of the start of the genocide,
perpetrated by the Ottoman government, as it sought to rid Turkey of
the Armenians who’d lived there for centuries.

Those of Armenian heritage have their own reasons for saying “Lest we
forget”.

And so on Sunday, they remembered, and noted the diferences between
the first wide-scale genocide of the 20th century, and the more
well-chronicled one which followed — the Holocaust of World War II.

A proclamation was read at the gathering at the Armenian Church of
Rochester, saying “whereas the modern German government acknowledges
the acts of commission on the part of the Nazi government…The
Turkish government is not to acknowledge that it happened. That’s why
we’re persevering in speaking louder and louder.”

Because while there remain many survivors of the Nazi holocaust to
give first-hand accounts, there’s almost no one left who saw what
happened to the Armenians.

Armenian premier says genocide recognition to promote ties with Turkey

Noyan Tapan news agency
25 Apr 05

YEREVAN

Armenian Prime Minister Andranik Markaryan hopes that the process of
recognition of the Armenian genocide by members of the European Union
will be continued this year too.

“Certain positive changes are expected this year,” he said.

Speaking to journalists at the Tsitsernakaberd memorial [to the
victims of the 1915 Armenian massacre in Ottoman Turkey] on 24 April,
Markaryan said Armenia was interested not only in Turkey’s recognition
of the Armenian genocide but also in the opening of the
Armenian-Turkish border, establishment of diplomatic relations and
development of economic cooperation.

“The process of recognition will facilitate these issues,” the
Armenian prime minister said.

From: Emil Lazarian | Ararat NewsPress