Author: Chilingarian Babken

The Calgary Herald (Alberta, Canada)
April 25, 2005 Monday
Final Edition
Genocide haunts Armenians: Calgarians mark 90th anniversary of
atrocities’ start
by Natasha Botha, Calgary Herald
Now almost 86 years old, Armen Shimoon is still haunted by horrifying
tales of her family’s torture during the Armenian genocide.
As a child, instead of hearing bedtime stories before going to sleep,
she learned about the cruelties endured by her relatives.
Even old age can’t erase those memories.
“I forget a lot of things,” says Shimoon, who now lives in Calgary.
“I can have something in my hand and not know where I put it, but
this story never goes. It plays like a movie in front of my eyes. It
is engraved in me.”
The Armenian genocide, which occurred between 1915 and 1923, saw an
estimated 1.5 million Armenian deaths through murder and starvation.
Sunday marked the 90th anniversary of the genocide’s beginning. On
April 24, 1915, Turkish Ottoman authorities arrested more than 200
Armenian leaders, launching what many say was an ethnic cleansing
campaign. Turkey, however, maintains it was a civil conflict that
erupted when Armenians sided with invading Russian forces.
Although Canada and other countries acknowledge the genocide, the
Republic of Turkey still refuses to do so.
“We want the Turkish government to recognize that these were not
standard war victims,” says Shimoon’s daughter, Anoush Newman. “We
demand an acknowledgement and an apology for these acts from the
perpetrators of this heinous act. To deny the genocide is a final
insult to us and we refuse to remain silent.”
Shimoon, who was born during the genocide, says there are many tragic
stories buried in her family’s past.
Her father, who was drafted into the Turkish army, once witnessed
Armenian children being put into a schoolhouse built out of wooden
logs. The doors were locked and the building was set on fire. He said
the Turkish soldiers joked about the children as they burned alive.
Another chilling story involves Shimoon’s grandmother committing
suicide by throwing herself into a river so as not to have to witness
the humiliation and torture of her daughters.
Because of stories like this, Shimoon, Newman and other Armenians are
determined to commemorate not only the genocide but the triumphs of
the Armenian people since then.
On Sunday, a memorial was held at St. Edmond’s Church in Bowness to
do just that.
“My family and several thousand other families are a testament to the
Armenian spirit,” says Newman. “The purpose was to eliminate the
Armenian nation from the face of the Earth. They did not succeed. I
am proof. Armenians still live and will continue to live for
eternity.”
GRAPHIC:
Photo: Colleen De Neve, Calgary Herald; Armen Shimoon listens during
a ceremony, held at St. Edmond’s Church on Sunday, to mark the 90th
anniversary of the Armenian genocide.

Armenian president, Yerevan mayor discuss town planning issues
Public Television of Armenia, Yerevan
26 Apr 05
[Presenter over video of meeting] Armenian President Robert Kocharyan
today met Yerevan’s mayor, Yervand Zakharyan. Yervand Zakharyan and
the president discussed two main issues – transport and town planning.
The mayor informed the president that more than 50 Bogdan buses will
be delivered to Yerevan within 10 days. The city authorities were
instructed to provide Yerevan with about 500 big buses by the end of
the year in order to ensure comfortable transportation of citizens.
The sides also discussed work to improve the streets of the capital.
[Yervand Zakharyan] We have sufficiently extensive programmes to
implement in Yerevan. As you know, the Northern Avenue is under
construction in Yerevan. I discussed the pace of the construction work
with the president.

Söndagen den 24 april 2005
Publicerat 24 april 2005 05:30
Folkmord förtigs 90 år efteråt
I första världskrigets skugga inledde den turkiska regeringen
ett blodbad där fler än 1,2 miljoner armenier
dödades. Först för 20 år sedan erkände FN att ett
folkmord ägt rum, vilket Sverige fortfarande inte gjort, och i
Turkiet leder användning av begreppet folkmord till fängelse.
Natten mellan den 24 och 25 april 1915 arresteras 600 kända
personligheter i Istanbul: läkare, jurister,
parlamentsledamöter, journalister, lärare, författare,
affärsmän och präster. På order av den turkiska regeringen
förs de i största hemlighet till östra Anatolien, där de
avrättas. Gemensamt för dem är deras etniska och
religiösa tillhörighet – de är alla kristna armenier. Ett
par dagar tidigare har Tysklands konsul i Aleppo på gränsen till
Syrien, Walther Rössler, telegraferat till den tyske
ambassadören i Turkiet, friherre von Wangenheim: ‘I Maraç och
Zeitun och i alla byar i området har den armeniska befolkningen
deporterats. Män och kvinnor skiljs åt. Såväl jag som min
amerikanske kollega måtte be att åtgärder vidtas för att
stoppa detta förfarande.’ Den 26 april anländer ytterligare ett
telegram till von Wangenheim, från konsul Scheubner i Erzurum i
östra Anatolien: ‘Från Van /…/ som har en armenisk befolkning
på 20000 själar /…/ har jag fått veta att stadens armeniska
ledare avrättats och att den armeniska stadsdelen är omringad av
turkiska trupper. 250 armeniska hus har redan förstörts. Även
här i Erzerum befarar den mycket oroliga armeniska befolkningen en
massaker’. Von Wangenheim vidarebefordrar nyheterna till
utrikesdepartementet i Berlin och till rikskanslern Bettmann Hollweg
och berättar samtidigt att den officiella orsaken till
deportationen av de intellektuella skulle vara att de förberett en
statskupp; nu cirkulerar rykten om förestående ‘massakrer på
kristna’. Likaså ber han om anvisningar för hur han ska
agera. Men i Berlin tiger man. Vid denna tidpunkt befinner sig
Tyskland i krig mot Storbritannien, Frankrike och Ryssland. Sedan
november 1914 befinner sig även Turkiet i krig på tysk sida.
Den 29 april meddelar inrikesministern Talt Pascha den tyska
ambassaden att ‘osmansk politik’ ska prägla utvecklingen i
Turkiet. För de armeniska befolkningsgrupperna ute i landet är
detta ingen nyhet. Sedan årtionden tillbaka har deras existens
präglats av trakasserier och förödmjukelser, förlust av
arbete, överfall, mord, deportationer etcetera. De är ännu
traumatiserade av massakern 1895-96 då 100000 armenier dödades
på befallning av sultan Abdülhamid II, och av andra massakrer
åren därefter då över 50000 armenier dödades. Den 27
maj kommer en officiell order från Talt Pascha att den armeniska
befolkningen, 1850000 invånare, ska deporteras och deras egendom
beslagtas. Den officiella förklaringen är att man vill
förhindra förräderi, revolter och hjälp till fienden. Den
17 juni rapporterar von Wangenheim till Hollweg att Talt Pascha
bekräftat att ‘den turkiska regeringen använder världskriget
för att göra rent hus med sin inre fiende utan att bli störd
av diplomatiska interventioner från utlandet’. Den 7 juli får
den tyske rikskanslern motta ännu ett budskap från sin
ambassadör: ‘De förhållanden som äger rum under
deportationerna visar att den turkiska regeringens avsikt är att
förinta den armeniska rasen’. Utöver konsuler från olika
stater, främst Tyskland och USA, berättar resenärer om vad
som tilldrar sig i landet, till exempel teologen och forskaren
Johannes Lepsius, sjukskötaren och fotografen Armin T Wegner, som
trotsar fotografiförbudet och med fara för sitt liv dokumenterar
folkmordet, samt fredskämpen, Orientexperten och författaren
Heinrich Vierbücher, samtliga från Tyskland. Deras skildringar
av hur armeniska män, kvinnor och barn avlivas saknar motstycke.
Den 8-10 juni 1915 nås en kulmen då tusentals armenier huggs i
bitar innan de slängs ned i Kemachklyftans djup. Men även
större delen av de tiotusental vilka överlever
avrättningsorgierna dör i de ändlösa leden av deporterade
som utan mat och dryck, under hugg och slag genomkorsar landet i
dödsmarscherna med koncentrationsläger i Syriens öknar som
mål. I floden Eufrat färgas vattnet rött och lik och likdelar
driver förbi. Den 31 augusti 1915 bekräftar Talt Pascha i ett
samtal med den tyske ambassadören: ‘den armeniska frågan
existerar inte längre’. 1916 är folkmordet på armenierna
fullbordat. Enligt trovärdiga historiker och ögonvittnen
dödades fler än 1,2 miljoner, troligen 1,5
miljoner. 100000-200000 har lyckats fly till andra
länder. Ungefär 100000 finns kvar i området – tusentals unga
kvinnor som sålts till harem, tusentals barn som förlorat sina
föräldrar och växer upp på barnhem utan att någonsin
få kännedom om sin rätta härkomst. Islamiseringen av dem
är fullständig. Likaså har tusentals armenier i sista minuten
konverterat till islam för att rädda liv och egendom. Den 7
oktober 1915 äger en presskonferens rum i Berlin med
företrädare från regeringen. Där beordras journalister att
inte blanda sig i Turkiets inre angelägenheter och att inte riskera
vänskapen med Turkiet. Den 23 december kallar utrikesdepartementet
åter till en presskonferens: ‘Vad beträffar den armeniska
frågan uppmanar vi er att tiga’. Det är nu 90 år sedan
folkmordet på armenierna. Än tiger det officiella Turkiet. Än
tiger det officiella Tyskland. Först 1985 godkände en majoritet
i FN:s underkommission för skydd av minoriteter begreppet
folkmord. I EU däremot röstade Tyskland emot detta begrepp
1985. Sedan dess har endast ett fåtal länder officiellt
förklarat att ett folkmord ägde rum 1915. För
eftervärlden uppstår frågan om vad som förorsakade detta
folkmord, eller rättare sagt: vilket var turkarnas problem? En
annan fråga gäller de dåtida reaktionerna på skeendena
1915. Viktigt är också att ta reda på varför
eftervärlden tigit så länge och varför en debatt uppstod
kring begreppet folkmord. Det råder inget tvivel om att den
administrativt organiserade och byråkratiskt genomförda
utrotningen av armenierna kom att bli en generalrepetition inför
naziregimens utrotningspolitik. Den 22 augusti 1939 förklarade
Hitler för dödsskvadronernas kommendanter inom SS att det
förestående kriget skulle skilja sig från tidigare förda
krig genom den ‘skoningslösa utrotningen av fienden – män,
kvinnor och barn’. Ty, löd hans argument: ‘Vem talar idag om
förintelsen av armenierna?’ Att Hitler hade rätt, att hans
profetia äger giltighet än i dag är en skam för
eftervärldens politiker. Hur avgörande det är att hålla
isär begrepp visar orsaksforskningen kring folkmordet. Det var
armeniernas turkiska mördare och de tyska medskyldiga som först
ändrade innebörden av formuleringen ‘den armeniska frågan’ i
destruktiv riktning. Då den så kallade armeniska frågan togs
upp till behandling på den internationella Berlinkongressen 1878
handlade det om ett turkiskt löfte att genomföra reformer i
syfte att minska diskrimineringen av armenierna och ge dem fler
medborgerliga rättigheter. Men likt ‘den judiska frågan’ i det
senare Nazityskland förvandlade turkar och tyskar ‘den armeniska
frågan’ till ett begrepp som förvrider sanningen. Det
förmedlar intrycket att armenier – och senare judar – skulle
utgöra ett problem som måste lösas. I stället var det
turkarna respektive nazityskarna som var problemet. Turkiets problem
var det osmanska imperiets sönderfall. Nederlagen kompenserade
Turkiet med en panislamisk politik med följden att de redan
diskriminerade armenierna, trots sina stora insatser för riket,
utsattes för ökat förtryck. De utpekades som syndabockar
för rikets nedgång av de regerande ‘ungturkarna’, vilkas
ideologi utmärktes av en extrem turkisk nationalism: turkismen, med
dess krav på total religiös och etnisk homogenitet. Beslutet att
utrota armenierna gjordes under förevändningen att de planerade
landsförrädiska sammansvärjningar, en argumentation som är
påfallande lik de antisemitiska, nationalsocialistiska och
högerextremistiska beskyllningarna mot judarna. Redan den 24 maj
1915 reagerade Storbritannien och Frankrike mot skeendena i Turkiet
med deklarationen att bestraffningen av turkarna nu var ett av deras
krigsmål. Likaså erbjöd den amerikanske ambassadören i
Turkiet, Henry Morgenthau, den tyska regeringen att skeppa över
armenierna till USA, men erbjudandet förbigicks med tystnad av
Berlin. I de allierades krigspropaganda anklagades de tyska
konsulerna och ambassaden i Turkiet för att driva på
deportationerna och avrättningarna. Men detta stämmer inte med
verkligheten. Medan Berlin teg och förde befolkningen bakom ljuset
med en starkt censurerad press och sålunda lät utrotningen
fortgå, krävde representanterna i Turkiet en intervention av
regeringen i Berlin; tillsammans med turkiska tjänstemän i
provinserna tog de också initiativ till räddningsaktioner av
tusentals armenier. En av de mest aktiva var konsul Rössler, som
dock smutskastades i den brittiska propagandan. Hela korrespondensen
mellan konsulerna, tyske ambassadören, Berlin och turkiska
politiker är dokumenterad i Johannes Lepsius digra verk
‘Deutschland und Armenien 1914-1918’ (1919). Sammanställningen, som
gjordes på uppdrag av det tyska utrikesdepartementet, anses vara
den kanske viktigaste boken om folkmordet på armenierna. Men det
dröjde till 1986 innan en nyutgåva blev aktuell. Alltsedan
första världskrigets slut har folkmordet på armenierna
förnekats. Visserligen inledde segermakterna med turkiskt
bistånd 28 processer (1919-21) mot de ansvariga. Men
rättegångarna var misslyckade, konstaterar den turkiske
historikern Taner Akcam som givit ut processdokumenten i ‘Armenien und
der Völkermord’ (2004). De flesta anklagade var gamla vänner
till Turkiets nye ledare Kemal Atatürk som intervenerade för att
fria dem. Endast tre dödsdomar verkställdes och under 20-talet,
berättar Akcam, hyllades de ansvariga för folkmordet som
nationalhjältar och ‘belönades’ med höga poster. Dessutom
hotade Atatürk att avrätta samtliga engelska krigsfångar om
bestraffningarna fortsatte för det som han kallade ‘meningslösa
beskyllningar’. Ty enligt den turkiska historieskrivningen var
armenierna medskyldiga; de hade provocerat de turkiska makthavarna
till ‘hårda tag’. De misslyckade rättegångarna, oenighet
mellan segermakterna och den ‘bolsjevikiska faran’ var de faktorer som
fick omvärlden att acceptera den officiella turkiska versionen; det
var inte i stormakternas intresse att landet försvagades. Först
genom bearbetandet av naziregimens krigsförbrytelser och
Förintelsen vändes uppmärksamheten åter mot Armenien.
Trots den något större uppmärksamheten under de senaste 20
åren är folkmordet i Armenien ännu ett tabubelagt tema. Så
sent som 2001 försökte både Turkiet och Tyskland intervenera
mot Frankrikes beslut att kalla händelserna ett folkmord. Ett par
år tidigare tvekade senaten i USA att erkänna folkmordet på
grund av ‘betydande nationella intressen’. Turkiet hade hotat att
stänga en amerikansk militärbas. I Tyskland har den armeniska
församlingen (sedan år 2000) vänt sig till regeringen med en
bön om en tysk intervention för att få Turkiet att erkänna
folkmordet – men förgäves. Nu ska Förbundsdagen för
första gången erinra om Armenien 1915 under en minnesstund idag
den 24 april. Men begreppet folkmord kommer inte att användas, utan
det ersätts av andra formuleringar i stil med ‘deportationer vilka
armenierna föll offer för’. Inför meddelandet om
minnesstunden infann sig en delegation turkiska parlamentsledamöter
i Berlin för att försöka övertala sina tyska kollegor att
ställa in minnesstunden. I Turkiet finns idag modiga historiker
och journalister som kräver att Armenien 1915 tas upp till
diskussion. I turkiska historieböcker förtigs det som
hände. Då den kände romanförfattaren Orhan Pamuk skrev om
1915 i sin nya roman ‘Snö’ bestraffades han inte men han har
utsatts för förföljelse och hans böcker har bränts.
Inte heller förbjöds Atom Egoyans film ‘Ararat’ men den turkiske
distributören valde att inte visa den av rädsla för
upplopp. Däremot bestraffas de som använder begreppet folkmord
med fängelse. I dagarna bekräftade utrikesminister Gül att
man avsåg att tala med regeringarna i USA och Frankrike för att
få dem att stryka begreppet igen. Samtidigt förkunnade
ministerpresident Erdogan att ‘i Turkiets historia finns inget kapitel
att skämmas över, att förtränga, att glömma eller
släta över’.
LISBETH LINDEBORG
Artikelns webbadress:

Allt material på SvD.se skyddas av lagen om upphovsrätt.
statsvetare, bosatt i Marburg, Tyskland

Hundreds hold Armenia massacre protest at Turkish embassy in Moscow
NTV Mir, Moscow
24 Apr 05
[Presenter] Several hundred people staged a rally near the Turkish
embassy in Moscow today. They demanded that the fact of the Armenian
genocide in the Ottoman Empire 90 years ago should be acknowledged.
The protesters held Russian and Armenian flags, placards and
slogans. Several teenagers tried to throw eggs at the embassy. They
were detained by police.

Georgian foreign minister arrives in Moscow for talks on withdrawing
Russian bases
AP Worldstream
Apr 24, 2005

Georgia’s foreign minister arrived in Moscow Sunday for more talks on
the status of Russia’s bases in the Caucasus Mountains nation, an
issue that continues to bedevil relations between the two former
Soviet republics.
Salome Zurabishvili will meet with her Russian counterpart, Sergey
Lavrov, on Monday to discuss the two bases’ status as well as a
Russian-backed proposal to set up an joint anti-terrorism center.
“The Russian side hopes that in the course of meetings of the two
country’s representatives … that a resolution will be found that
meets the interests of both sides,” said Alexander Yakovenko, a
spokesman for the Russia Foreign Ministry.
Georgia, where a pro-West leadership took power last year, wants
Moscow to hand back the bases within two years. But Russia says it
needs at least three years and it also wants millions in compensation.
Observers say Russia fears that pulling its forces from Georgia could
jeopardize its base in neighboring Armenia, a close Russian
ally. Armenia does not share a border with Russia, and all Russian
equipment and personnel have to transit Georgian territory to get
there.
Russia also fears losing influence in the strategic Caucasus region,
which it considers its traditional sphere of influence.

Azerbaijani society should accept Karabakh Armenians as citizens, official says
by 525ci 21/04/2005 10:12
Baku Today, Azerbaijan
April 21 2005
The talks held on April 15 in London on the settlement of the Karabakh
conflict became continuation of the “Prague process”, a member of the
Azeri delegation in the talks Huseyn Huseynov told a press-conference
dedicated to the results of the meeting of the Foreign Ministers of
Azerbaijan and Armenia.
Responding the question why the cochairmen of the Misnk group of
OSCE met separately with the ministers, he said “because of unknown
reasons V.Oskanian does not want to meet with E. Mamedyarov.”
Concerning the call of MG cochairmen to prepare the peoples of Armenia
and Azerbaijan to compromise Huseynov explained that Azerbaijan
is ready to admit the Armenians of Nagorno Karabakh as full-right
citizens.
“Nagorno Karabakh is constituent part of Azerbaijan. Therefor, the
Azeri society must accept the Armenian population of the region as
its citizens,” Huseynov said.
He noted that for reintegration of the Armenian community into the
Azeri society it is necessary to work with it, to provide her safety
and to obtain economic progress of the region.
At the same time Huseynov noted that territorial integrity of
Azerbaijan couldn’t be a subject of discussing and compromises.
“Therefor, speaking about compromise we should understand preparation
of the society to co-existence with the Armenia population after
signing of peaceful agreement”.
Huseynov told that next round of the talks within the frameworks of
the “Prague process” will take place on April 27 in Frankfurt. But
he did not answer the question on the format of the meeting.
As well he did not answer the question if the presidents of the two
countries will meet in mid May. He said that the question will be
settled by the president themselves.

Armenian genocide to be recognized to prevent genocide in future
By Tigran Liloyan
ITAR-TASS News Agency
April 20, 2005 Wednesday
YEREVAN, April 20 — The problems of preventing genocide are discussed
at a two-day international forum that opened here on Wednesday. The
conference is devoted to the 90th anniversary of the 1915 genocide
against the Armenians in the Ottoman Empire. Scientists from more
than 20 countries and well-known human right activists are taking
part in the meeting that is entitled “Heinous crime, prime challenge:
genocide and human rights.”
“It took some time so that humankind took genocide as a crime against
humankind with all its consequences. The way to this truth has been
tragic for many peoples. This way claimed 1.5 million people in
Armenia,” Armenian President Robert Kocharyan said at the opening of
the forum.
“The recognition of genocide against the Armenians is needed to
prevent genocide crimes in future,” the president emphasized.
According to him, the Armenians “recall the past with grief, but
without hatred.” “It is difficult for us to understand the aggressive
reaction of the Turkish side that not only denies genocide, but also
blockades Armenia now,” he indicated.
“Countries come out more and more resolutely against genocide attempts
in what place soever in the world, but all this did not save humankind
from new genocides – Yugoslavia, Rwanda, Cambodia and Sumgait. The
blood of innocent people has been shed in all these places,” Kocharyan
pointed out.
It is a shame that the repeated genocide could not be prevented in
the nineties despite of the lessons of the beginning of the twentieth
century, the Holocaust and World War Two, UN Special Adviser on the
Prevention of Genocide Juan Mendez told a news conference. According
to him, the prevention of genocide is a very difficult challenge for
humankind. The Armenian history is playing a very important role for
preventive measures against genocide. We are ready to do our best
to prevent the events that took place 90 years ago so that they will
never repeat in future, he pointed out.
The Armenian people and the foreign Armenian diaspora commemorate
victims of the 1915 genocide against the Armenians in the Ottoman
Empire on April 24.

ISSUE OF AMENDMENTS TO RA CONSTITUTION TO BE DISCUSSED AT PACE ON APRIL 28
AZG Armenian Daily #070, 20/04/2005
Home
Most likely, the issue of the amendments to RA constitution will be
included on the agenda of PACE, Armen Roustamian said and added that
the discussion will begin on April 25.
He said that the Armenian side shouldn’t be concerned with the
discussion, though the Azeri side will spare no efforts to condemn
Armenia and connect the discussion with the Nagorno Karabakh settlement
issue.
But Roustamian added that we are always in a more beneficial position
compared with Azerbaijan. “We can say show a case when your opposition
member held a speech condemning the authorities at a European instance
and tell what would happen to such an opposition member if he did so,”
Roustamian said.
By Nana Petrosian

Turkish Press
April 19 2005
PRESS SCAN
PARLIAMENTARIANS UNION SENDS LETTER TO BUSH
ZAMAN – Turkish Parliamentarians Union (TPB) Chairman Hasan Korkmazcan
sent a letter to U.S. President George Bush, and asked him to assume an
objective attitude towards the fanatic campaigns carried out regarding
Armenian genocide claims. The letter said that aggressive attitude
assumed by the fanatic Armenian organizations for years, ignoring
the historical realities, was still maintained, and this stance had
a negative impact on bilateral relations between Turkey and Armenia.

Turkish Parliamentarians Union lobbies Bush on Armenian “genocide”
Anatolia news agency
18 Apr 05
Ankara, 18 April: Turkish Parliamentarians Union (TPB) sent a letter
to US President George Bush, and asked him to assume an objective
attitude towards the fanatic campaigns carried out regarding Armenian
genocide claims.
The letter, signed by TPB Chairman Hasan Korkmazcan, said that
aggressive attitude assumed by the fanatic Armenian organizations
for years, ignoring the historical realities, was still maintained,
and this stance had a negative impact on bilateral relations between
Turkey and Armenia.
“It is obvious that these are unreal claims made for political
purposes only. Moreover, anti-Turkish campaigns launched by the
Armenian extremists and their supporters are considered as a big
misfortune by circles who are in search of peace and compromise,
and cause concern to our people, particularly Turkish citizens of
Armenian origin,” noted the letter.
The letter also said: “Furthermore, it has been proven by many
scientists that these unreal claims are based on false, obsessive
and incomplete information.” Noting that the so-called Armenian
genocide thesis contradicted the related articles of the United Nations
Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide,
the letter said: “Turkey is aware of its responsibilities. Likewise,
information and documents reached by Turkish History Society at the end
of long researches carried out in the archives of foreign countries
disprove the discourses that so-called genocide issue has remained
as a taboo in Turkey. The so-called claims are being discussed by our
experts, authors and academicians. And, we are trying to clarify the
prejudiced and unreal discourses.”
“In this context, we hope that you (President Bush) will assume
an objective attitude towards fanatic campaigns based on one-sided
interpretations that are not confirmed by either Ottoman or other
state archives,” said the letter.
The letter also welcomed Turkish parliament’s initiative to form
a joint committee which would examine world archives, and asked US
President Bush to support this initiative.